Jaha, så var det tisdag igen. Börjar långsamt känna att jag komma tillbaka till den där harmoniska människan jag var innan. Det är

skönt att bara vara. Bara vara människa, mamma, arbetare, kvinna. Ja, att vara den jag är.

I helgen så var vi på tippen på lördagsmorgonen. Det gick jättebra tills vi skulle åka hem. A har hittat låsknappen som sitter på insidan av dörren. Den brukar han sitta och leka med. Nu hade han gjort det medan sambon och jag lastade av släpet. Det resulterade i att när jag precis har stängt bagageluckan så säger sambon: "Vi är utelåsta". Sonen har låst bilen med knappen, bilnycklarna sitter i tädningslåset och de två vuxna står utanför. Det var bara att ringa till svärfar, som satte sig på sin moped och hämtade extranyckeln hemma hos oss. Nu fick vi sonen att trycka på knappen igen så att vi kom in innan svärfar hann komma
med nyckeln. Men fan, vad pinsamt det var. Vi hade i alla fall tur att det inte var varmt och strålande solsken. Jag stod hellre i regnet än att sonen inte skulle må bra av värmen.

På söndagen stack sambon iväg och fiskade. Sonen och jag åkte till min underbara vän Bea och alla hennes busfrön. Vädret var med
oss så det blev lite fika på gräset. När vi kom hem trodde jag sonen skulle somna som en stock efter att ha varit ute och lekt hela
dagen. Men nej då. Sambon kom hem samtidigt så då ville sonen inte sova.

Måndag började på det värsta tänkbara sättet. Sonen vaknade kl 5. Hur pigg som helst. Dock var ju inte jag det. Kändes som om
han gjorde allt för att irritera mig. När vi väl gick ner till dagis så var han ganska billig, om jag säger så. Fick lugna ner mig lite på jobbet och kom hem trött, men lugnare. Skönt att komma hem tidigt till skillnad från när jag tränade efter jobbet. Nu var det ju till och med ljust när jag kom hem.

Idag har vi varit i lekparken tillsammans med Öppna Förskolan. Efter sonens sovstund gick vi ut och klippte gräsmattan. Sambon har
satt potatis. Bättre sent än aldrig.

Nu blir det hockey och speedway.