Ja, nu orkar jag inte längre. Trots vidare diskussioner så missuppfattar sambon mig. Det känns som om han får panik så fort vi börjar prata om renoveringen. Så nu skiter jag i det. Hädan efter så följer jag bara med. Jag kommer att hjälpa till men han får sköta upplägget. Vad jag förstår så ska vi riva väggen, lägga samma golv som nu i köket och så göra i ordning väggarna i vardagsrummet. Sen ska vi vänta och samla ihop pengar för att sedan göra om köket. Och visst, jag förstår hans tankegång. Men han glömmer att detta innebär att vi kommer att leva med skafferiet i lådor. Men jag tänker inte säga något, han ska få komma på det själv. Småbarnsaktigt? Jo, kanske det, men varför ska jag alltid behöva försvara mina idéer, och inte han??

Förmiddagen spenderade jag och sonen bland annat ute. Han cyklade och jag hade fullt sjå att hålla samma takt. Efter att ha sovit 1,5 timme så åkte han och jag och handlade innan vi allihop åkte hem till svärföräldrarna.

Läggningen ikväll tog 1 timme och det slutade med att jag fick ligga på hans golv igen. Imorgon är det en ny spännande vecka....