En härlig helg har gått. Vädret har varit underbart.

Gårdagen började med en resa till Växjö tillsammans med sonen. Lite shopping blev det innan vi for hem igen. Vidare hem till svärföräldrarna för årets första grillning. Gott var det. Barnen tog sig en cykeltur. Och sen sket det sig. Plötsligt började kusinen gråta. A hade tydligen slagit till henne med sitt leksakssvärd. Och visst, det gjorde han säkert. Men jag blir lite sur på de andras reaktioner. Självklart får han inte göra så och han ska säga förlåt. Men det är aldrig någon som frågar varför han gjorde som han gjorde. Alla förutsätter att det var han som började.

Inatt ställde vi om klockan och det kändes imorse. Men ett härligt besök av Bea och tre femtedelar av hennes barn gjorde gott i solen. Svärföräldrarna kom och svärfar satte igång att mossriva gräsmattan. Efter ett par timmar hade trädgården fått sig ett nytt ansikte. Så skönt!! Efter ytterligare en grillning så försvann A och hans kusin ut i trädgården. Plötsligt hörs kusinen gråta. Återigen så har A slagit henne. Återigen så är det "fy, så gör man inte", "säg förlåt". Jag tar med mig sonen in på hans rum och frågar ut han om vad som hände. Enligt honom så hade kusinen blivit arg på honom. Vet inte riktigt vad man ska tro, men han måste få säga sin mening anser jag. Det kan inte vara hans fel varenda gång. Men han fick sitta på sitt rum tills han sa förlåt. Efter en stund kommer han ut och säger förlåt. Kusinen säger ingenting. Det är ju schysst. Vad lär han sig då? Men de verkade bli sams till slut.

Jag vet att min son inte är en ängel alltid, men det är inte heller hans fel alltid. Men varför går jag alltid med känslan av att alla andra tycker att min son är en lite djävul? Jag känner mig ju som världens sämsta/slappaste förälder. Och tanken på att skaffa ett syskon kommer och går.