Livet går vidare. Det är inte mycket man kan göra åt det. Dagarna, timmarna, minuterna går.

Men det känns som om att jag bara står och trampar på samma ställe. Allt går så fruktansvärt långsamt. Förutom dagarna. De jävlar springer iväg.

Och jag kämpar. Varenda dag, varje minut. Men det är så drygt. Jag märker ju ingen skillnad. Jo, kanske att jag har lite sämre tålamod. Och då är det egentligen något som är fel. Så ska det inte vara.

Jag tänker på det hela tiden. Det gör det svårt att glädjas åt andra. Samtidigt är jag glad för deras skull. Jag är så splittrad. Och jag vet att jag inte är ensam. Att andra känner likadant. Om kanske andra saker, men samma känsla. Hur gör dem? Hur kan dem sluta tänka på det som känns orättvist? Alla har vi olika förutsättningar, men känslan kommer ändå.

Åhhhh, jag vill bara gå och lägga mig och vakna upp när allt är som jag vill ha det.