För ett par månader sen så fick min sambo sparken. Skönt tyckte vi då det var ett skitställe som han var på. Både trodde, och hoppades, nog att det nu skulle bli en förändring. Inga jobbiga övertider som tog tid från familjen och liknande. Han började jobba som målare och det var lite ovant i början. Men man tänkte att det tar nog ett tag innan man vänjer sig med nya rutiner och arbetstider.
Nu har han jobbat där i 2,5 månader. Och vi är tillbaka där vi var innan. När jag är ledig jobbar han över. Familjen får återigen stå lite i skuggan. Inte nog med det så får han ingen övertidsersättning utan han jobbar tolv timmar med ordinarie lön.

Nu kommer jag att låta som om jag var pengakåt, men ärligt. Han jobbar mer för mindre pengar. Innan kunde jag luta mig mot honom när jag fick en dålig lön. Inte så att jag levde loppan för mina pengar, men jag hade ändå en backup. Nu är det jag som tjänar mest. Jag jobbar 72 % och om jag jobbar alla mina helger och kvällar så får jag ut ca 15000 kr. Skulle han vara sjuk någon gång så är det mig det hänger på.

Alla planer på renovering har jag lagt åt sidan. De är inte möjliga just nu känner jag. Varje krona är värd att spara på. Och allt det här bara för att han vill jobba dagtid. Absolut, fine. Men just nu jobbar han jämt, både dag och kväll. Hade han jobbat tvåskift hade han i alla fall varit ledig halv dagen.....

Nåja, min lediga dag har i alla fall fyllts av städning och kompisbesök. Imorgon vet jag inte vad vi ska hitta på efter jobbet. Sambon? Jo men han ska jobba över!