Verkligheten kommer ikapp en och man får plötsligt se hur det verkligen är.

Sonen har blivit ledsen varje gång han frågar när pappa komet hem och jag har svarat "på onsdag kväll". Och det förstår man. Han saknar sin pappa. Idag ringde sambon och berättade att han inte kommer hem förrän på fredag. Drog mig för att tala om det för sonen. Han blev inte glad.

Det blev väl inte jag heller. Men jag förstår väl på bättre att det är som det är. Istället för att komma hem imorgon så ska han till Falkenberg. Inte vad jag hade hoppats på. Sonen saknar sin pappa, jag saknar min sambo.

Men det är väl så här det kommer att vara nu. Och det var vi ju egentligen medvetna om. Men de första två månaderna har liksom varit på lätta. Han har nästan varit mer hemma än på jobb. Men det är nog över nu. Och nej, jag ska inte klaga. Jag visste om detta. Men det är tufft, det ska jag inte sticka under stolen med. Dottern är som ett plåster på dagarna och ovissheten om hur kvällen ska funka med nattning av sonen är påfrestande. Man får ju ta en dag i taget och en timme i taget. Och planera nästa dag är nästan omöjligt. Visst man kan planera, men vara beredd på att få ändra. Men som sagt; vi visste att det skulle bli så här.

Annars har dagen varit riktigt bra. När jag lämnat sonen på föris så kom Bea. Lite kaffe och lite matning av barn och sen blev det en timmes promenad. Lite lunch, lite matning av barn och sen var det dags att hämta sonen igen. Lugn eftermiddag då jag hann sätta på en tvättmaskin, packa upp väskan från resan och lite pyssel på datorn.

Imorgon är planen att hinna besöka Apoteket, tömma mitt skåp på jobbet och tvätta bilen. Men allt styrs ju av dottern och hur hon vill ha det. Inte mer än rätt, hon är ju "bara" 5 veckor.

#smekmånad #verklighet #jobbänka #ensammedbarnen #föräldraledig