Eller rättvisa? Kan det någonsin bli jämställt eller rättvist?

Igår när svärföräldrarna var här så pratade sambon lite om sin cross och varför det inte blev någon crossåkning (sonen sjuk, mors dag, kompisen kunde inte förrän sent...). Plötsligt vänder sig svärmor mot mig och frågar: Och när får du göra någonting då? Tänkte inte på det då, men sambon nämnde det senare på kvällen. Han hade blivit riktigt besviken att hans egen mor antog att det bara är han som får komma i väg och göra saker.

Och det kanske ser så ut utifrån. Han har varit i USA två gånger utan mig, han är i väg och åker cross de helger jag är ledig, han går ut ibland. Och vad har jag gjort; vart i Ullared en dag, vart på Spa en natt och så har jag vart på Kalmar-travet med jobbet en kväll. Och tittar man på det så här så ser det väl inte så rättvist ut. Och visst kan jag också känna så ibland, att han gör mer än jag.

Men det ligger så mycket annat bakom detta, som bara han och jag vet. Som att jag inte vill åka till USA, inte nu och inte för att kolla på hockey. Jag har dessutom haft (och har väl fortfarande lite) svårt för att släppa kontrollen över hemmet och sonen. Jag sitter hellre hemma än att känna en oro hela tiden när jag är borta. Men det går framåt. Jag lär mig för varje gång och jag blir säkrare och säkrare. Och jag har varit borta ett par kvällar som jag tror folk inte tänker på. Och att komma iväg tillsammans utan barn; ja det hände inte förrän förra helgen. Men tillfället har inte getts innan. Nu kom den och vi tog den. För första gången åkte vi från stan utan sonen. Och det gick jättebra. Nu kan vi göra det fler gånger.

Men jag kanske har varit för gnällig, och framför allt hos min svärmor. Och det ska jag nog sluta med. Jag är jättetacksam för att hon fick med mig och svägerskan till Ullared och därmed fick lite egentid. Men hon borde väl också förstå att det är svårt att släppa tankarna på sitt barn hur barnledig man än är.

Sen har jag och sambon inte riktigt samma förutsättningar. Hans två kompisar har två barn alt. inget. Jobbar dagtid eller två-skift. Mina har fem, ett alt. inga barn. Alla har de jobb; dag, och oregelbundna tider. Att få våra lediga dagar att passa är inte det lättaste. Då går tiden. Och så är det alltid den ekonomiska biten. Vi har både delad ekonomi och egen. Och den egna är väl inte precis jämnstora. Och så har det alltid varit. Vi kanske måste tänka om där, men det får bli en senare diskussion.

Jämställdhet och rättvisa kommer alltid vara ett hett ämne i alla förhållanden. Och jag tror inte att man han ha det helt rättvist. Det blir inte bra det heller. Det gäller att ha respekt för varandra och ha gehör. Att se och höra dem där "dolda" önskningarna om egentid. Det tror jag. Och självklart måste jag bli bättre på att ta tillfällena i akt när de kommer.

Har inte haft det själv, sambon har haft det när han var liten och nu har det drabbat sonen.

Igår var han ganska ok på morgonen. När jag slutade jobba vid tre så ringer sambon och säger att jag får gå hem då sonen är jättedålig med 40,7 i feber. När jag kommer han så ser han hemsk ut. Ögonen är ihopklibbade och han ser helt slut ut. Får inte i honom mer än några tuggor smörgås och så någon enstaka glass.

Efter en tuff och orolig natt så var jag på jobbet igen. Var hemma vid två och sonen är fortfarande lika dålig. Dock har tempen gått ner, men feber har han fortfarande.

Så imorgon blir det till att vabba och hoppas att det går över snart.

Svärföräldrarna, svägerska och hennes dotter var här på kvällen och åt middag och lite tårta. A låg och sov i soffan under hela middagen.

Så någon vidare mors dag blev det väl inte. Men det kommer flera =) Det viktigaste är min son, utan han skulle jag inte får fira mors dag.

Lönefredag på jobbet innebär alltid fullt ös. Vilket är roligt. Jobbade 8.45-18.00 och det kan vara en pärs. Men idag har det gått fort. Många raster gör att tiden går ganska fort. Och mycket folk innebär att man alltid har något att göra.

Dock avslutades dagen inte riktigt som jag hade tänkt. När jag slutar står svärfar och väntar. Sambon är hemma med en sjuk son. När jag kommer hem så möts jag av sonen som är jätteledsen och ser jättehängig ut. Sambon berättar att han har sovit två timmar på eftermiddagen och det märks. A var helt slut. Förmodligen har han ont i halsen. Är inte så pigg på att äta men isglass går bra. Vid 7 får han Alvedon och så somnar han i min famn. När jag försöker lägga ner honom så vaknar han dock. Så det blir lite fredagsmys innan jag "tvingar" honom i säng. Han somnar innan jag har hunnit läsa klart boken.

Usch, det är så jobbigt och se sitt barn sjuk. Och inget kan man göra. Nu hoppas jag att han får sova inatt och att Alvedonen hjälper mot smärtan i halsen....

Så tråkigt men ganska skönt ändå. Det har kommit och gått. Ena stunden hällregn och så i ett ögonblick är det strålande sol.

Dagen har som vanligt bestått av städning och veckohandling.

På eftermiddagen så tog jag och sonen oss en tur förbi frisören. Skönt för både honom och mig att bli av det ostyriga rufset på huvudet. A var jätteduktig. Han satt själv i stolen och hade capen på sig. Allt för första gången. Och som jag hade lovat så fick han färg i håret. Halva blev grönt och halva lila. Och så två blixtar på sidorna. Sen åkte vi till Maxi och köpte glass =)

Är ledig imorgon igen och då hoppas jag att det blir fint väder. Skulle behöva klippa gräset... =/

Det är ett bra program, Helt sjukt på TV 4. Vettiga ämnen och vettiga svar. Bra programledare med.

Dagen har spenderats med familjen. Vi började med en tripp till Jönköping och IKEA. Vill man åka dit och kunna gå i lugn och ro så ska man åka en vardag, förmiddag, innan lön och barnbidrag. Knappt en människa på hela varuhuset. Så skönt!! Så vi fick med oss det vi skulle ha; en stol och en säng till A. Och så en tv-bänk. Sen när vi kom hem skulle ju allt monteras. Så det gjorde jag så fick sambon fixa middagen; grilla.

Ja, sambon är ju hemma igen. Det blev lite presentutdelning på kvällen i måndags. I tisdags var dock irritationen stor. Jag gick upp med sonen som vanligt vid halv sju. Jag städade, fixade lunch och åkte och handlade. När vi kom hem så hade sambon gått upp. Då var klockan halv tre. Visste att det skulle bli så men blev likt förbannat irriterad.
Efter lite däckbyte så kom svärföräldrarna förbi på lite fika.

Imorgon blir det att jobba på kvällen medan sambon och sonen är hemma. Men vi får förmiddagen tillsammans i alla fall.

Jag fattar inte hur jag ska orka. Vad gör man??

På två timmar har sonen åkt in på sitt rum tre gånger. Plus fått sig ett par tillsägelser. Det värsta är nog hånflinet han ger mig när jag säger till honom.

I tisdags så hade jag ont i halsen på kvällen av alla tillsägelser och tillrättavisningar som jag gett sonen. Hela dagarna pågår det ju.

Och så kommer tanken; det är bara jag som har det så här. Sambon har det inte så här. Inte lika ofta i alla fall. Varför? Därför att jag är mest ensam med sonen. Och var finns jämställdheten där??? =(

Och var drar man gränsen? Hur hårt ska straffet vara? Är det repetition som lär sonen konsekvenserna? Några gånger har jag "hotat" med ingen godnatt-saga. Och häromdagen blev det ingen. Men när man förklarar det för sonen på kvällen, lyckas han göra kopplingen då?

Åh, känner mig så maktlös. Och tanken på ett syskon försvinner ganska fort. =/

Så nu har jag fått gnälla lite....

Den började bra. Men det gick nerför redan på måndag kväll.

När sambon hämtar mig efter jobbet så berättar han att det har varit en unge på dagis som spytt. Jippie! Fan vad lägligt. Hur gör vi nu?

På tisdagen var jag och besiktade sonen på BVC. Det var dags för 2,5-årskontroll. Och han gick igenom =) Hon tyckte han pratade jättebra och han kunde benämna alla saker hon visade honom. Dock inte mugg, men han visste att man hade kaffe i den. Frågade samtidigt om råd angående magsjukan på dagis. Hon sa att eftersom vi hade en resa inbokade så skulle vi vara hemma resten av veckan.

Så så fick det bli. Sambon stannade hemma på förmiddagen igår. Jag slutade kl 13, vilket passade perfekt. När jag kom hem for han till jobbet. Idag jobbar han vanligt tid och jag börjar två timmar senare. Så jag tappar två timmar, men det skiter jag i.

Än så länge har A inte visat någon symtom på att vara sjuk så han har förmodligen klarat sig den här gången. Skönt!! Så på lördag bär det av till Uppsala. Ser fram emot det. Blir långa dagar fram till dess bara. Tur att man jobbar så att tiden flyter på lite fortare. =)

Andra chansen i Melodifestivalen är över. Tyvärr så gick ju inte mina favoriter till final. Nästa vecka blir spännande, många bra låtar. Skulle ju ha varit på plats men jag får nöja mig med sällskapet av min mor och bror.

Idag har det varit en ganska lång dag. Sonen sov hos oss inatt vilket resulterade i att man inte har sovit så jättebra. Vaknade kl 7 som vanligt, och då var det bara att gå upp. Sambon gick upp också, vilket inte hör till vanligheten. Vid halv nio körde han sonen och mig till Sandra och Elias. Hade himla trevligt där och killarna lekte jättebra ihop. Efter 3,5 timme så började båda barnen bli trötta. Så då gick vi hem. Japp, vi gick. 1 timme tog det och jävlar vad kallt det var. Det blåste ju nåt så in i gudens. Var helt slut bär jag kom hem.

Till middag blev det sjömansbiff. Första gången jag gjorde det och det var lättare än jag hade trott. Dock blev det för lite vätska så köttet blev lite segt. Men jag absolut tänka mig göra det igen.

Sone var riktigt hängig efter middagen och åt bara ett par bitar av sitt lördagsgodis. Sen satt han bredvid mig och var helt borta när han kollade på tv. Så still sitter han aldrig. Tog febern på han och ja visst; 38,5 hade han. Så det blev en dos Alvedon, välling och sen så sov han tio i sju. Då han ofta har en normaltemp på 36 så anser jag att 38 på honom är feber. Och då är han också varm. Tog tempen på han redan hos Sandra och då hade han bara 36. Nu hoppas jag att han får sova ordentligt och så får vi ta det lugnt i morgon. Middag hos svärföräldrarna står på schemat, men det får också bli de enda vi gör.

Då det är hockey på tvn så slår jag nog upp min bok en stund.

Hej då!