Igår så såg det ut som om att min otur skulle fortsätta. Jag kom till jobbet och såg fram emot att få mitt nya schema. Slinker in till chefen innan jag börjar och får svaret "Nej, jag har precis skrivit ut dem. Måste räkna dem. Senast fredag." Senast FREDAG!!! Skriv då för fan inte på alla info-lappar at de ska delas ut den 24/2.    Gjorde mig iordning för jobb och ilskan bubblade i mig. Sen, efter rasten, så kommer chefen med en bunt papper. Och jag fick mitt schema!! Yeey!! Och sen nja.... Inga direkta förändringar. Både positivt och negativt. Så det är bara att knega på. Samma skittider som vanligt. Nämnde för chefen att jag ville ha en "dagtid" på måndagen istället för eftermiddag/kväll. Då får jag svaret att det inte går att ordna och att jag får skylla på Handels för det. "Nej, jag skyller på schemaläggaren" sa jag (kaxigt, jag vet). Men ärligt, facket har väl inte bestämt att jag 3 av 4 dagar ska jobba till tidigast kl 18. Nä, det är helt och hållet schemaläggarens åsikt.

Men jag kämpar vidare. Solen har visat sig ett par dagar nu   och det har varit riktigt skönt ute. Får vårkänslor vilket känns väldigt konstigt. Idag satt jag ute på altantrappan och njöt av vårsolen. Men om jag inte minns fel så kunde jag inte göra detta förrän i april tidigare år. Men det kan ju komma ett bakslag. Och jag skulle inte bli förvånad.

18 dagar kvar till Sälen-resan. Har daglig koll på temperaturen, antal öppna liftar/pistar och kollar webcameran. Blev lite deppig när jag såg att det tjocka snötäcket som låg på träden hade försvunnit och att det är plusgrader. Men enligt lillebror så är det i alla fall drygt 1 meter i snödjup. Så jag håller tummarna. Måste ringa och boka skidpaketen nu bara. Sen är jag redo.

Imorgon är det utbildning på jobbet. Dags att lära sig att använda en hjärtstartare. Sen får ni gärna falla ner med hjärtstillestånd hos mig. Jag hjälper er.      

Fick igår reda på att jag får tillbaka en arbetskamrat som jag verkligen har tyckt varit skönt att slippa. Men det finns ju inget att göra åt saken. Får bara hoppas att våra arbetstider inte är samtidigt. Men med den turen jag har haft de senaste veckorna så blir det nog inte så.

Igår fick jag tillbaka min yrsel. Hade riktigt dålig balans på kvällen. Otäckt. Antingen så var det trötthet, för sömn hjälper, men jag funderar på om det kan vara en medicin jag äter med. Får hålla koll på när det händer igen.

Ikväll blir det jobb. Innebär att jag missar sista deltävlingen i melodifestivalen. Men så är det varje år....

Nytt schema på måndag. Spännande, men troligtvis blir det inga större förändringar.

Upp som en sol och ner som en pannkaka. Fick ett sådant slag över knäskålarna så nu orkar jag inte kämpa längre. Jag ger upp. Glädjen, inspirationen fanns där, men när den inte verkar uppskattas eller uppmanas så orkar man inte bry sig längre.

Igår var jag på Säkerhetsutbildning med jobbet. Vilket jävla skitjobb egentligen. Man fattar inte vad man utsätter sig för VARJE dag. Även om risken kanske inte är stor så finns risken där hela tiden. Men man jobbar glatt vidare.

Var på banken igår. Slutade med ett högre lån, lägre månadskostnad och ett pensionssparande. Utan att behöva trolla fram mer pengar varje månd. Kändes bra faktiskt.

Idag står absolut ingen på schemat mer än städning. Blä för det...

Ena stunden vill jag, den andra inte. Först har jag lust och sen försvinner den. Hela tiden detta velande fram och tillbaka.

Jag har mått riktigt illa. Var i Jönköping idag tillsammans med familjen och svärfamiljen. Gick in på Telia för att kolla vad det skulle kosta mig att lösa ut en ny telefon. Det visade sig att det inte skulle kosta mig någonting förutom en högre månadskostnad framöver. Hmm, det tåldes att tänka på. Gick vidare. Kom sedan fram till att det kanske var ok i alla fall. Så en stund senare så går jag ut från Telia-butiken en telefon rikare men 200 kr fattigare varje månad. Kanske inte låter så farligt, men jag gör inte saker utan att tänka två gånger. Och trots att jag hade ansett att jag kommer att fixa det så har jag haft ett orosmoln i magen ända sen dess. Nu har jag använt mobilen ett tag och molnet börjar försvinna. Och tanken har även kommit; att även om jag ångrar mig så finns inget jag kan göra åt det utan att förlora en massa pengar på det. Så lika bra att njuta av det istället.

Så där ja, då kom sonen in till vår säng, som vanligt. Dags att sova nu då...

Jag är inte långsint. Men när någonting sker så behöver jag tid. Tid för att tänka. Hur påverkar detta mig= Vad tycker jag egentligen? Och vad innebär det för framtida relationer? Sån är jag....

Ja ja, livet går vidare. Och det är bara att anpassa sig. Min son är 3 år. Han har kommit på att han bestämmer. Eller alltså, vi bestämmer alla tre här hemma. Men sonen har en väldigt stark vilja. Och hans mor är väldigt lätt att linda runt fingret. Men jag lär mig. Varje dag. Samtidigt så visar han hela tiden hur stor och självständig han är. Han klär på sig på morgonen utan att jag behöver säga till honom, antingen det jag plockar fram eller det som han själv går och hämtar ur garderoben.

Och jobbet rullar på. Känner ömsom glädje och inspiration, ömsom irritation. En dagen är jag självsäker och står på mig, andra dagen känner jag mig orättvist behandlad och förbannad. Men man får ta en dag i taget. De kommande veckorna så händer det en hel del. Om två veckor är det säkerhetsutbildning och veckan efter det så ska jag gå en utbildning på hjärtstartare.

I helgen blir det jobb. Härlig lördagförmiddag och en seg söndagsstängning. Men det går det med.