Innan man skaffar sitt första barn ska man fundera på om man verkligen orkar med två stycken. Ja ni läste rätt. Om man går i barntankar har man förmodligen en kille (förhoppningsvis). Denna mansvarelse är troligtvis fortfarande ett barn. De har inget som heter tålamod. De svarar på frågor som om dem vore småbarn. Och dem reagerar på minsta lilla.

Jag tycker så synd om min (observera) son. Han har det fan inte lätt. Att välja sina strider är inget den manliga föräldern känner till känns det som. Pedagogiken finns inte. Att bli irriterad över småsaker är vanligt och gör de stora sakerna ännu större.

Självklart finns det fina och trevliga stunder, det är ju det som gör det värt att kämpa. Men ibland blir man bara så trött. Har sett/hört flera av dessa fenomen bland mina kompisar. Och det förundrar mig. Jag hoppas verkligen att jag kan uppfostra min son till att bli en bättre man. En med tålamod och förståelse. Som kan diskutera utan att bli tjurig. Och som kan förstå att man känner olika i olika situationer. Att allt inte är svart eller vitt.